Satungen

När jag går till sängs gör det feber-ont i skelettet. Jag tror faktiskt att jag har börjat ruttna inifrån. Mina muskler förtvinar och luckras upp  likt en infektion, varigt och svullet,. 

Jag skulle vilja hyvla av min extra kropp, det ruttna och pårösa. Plocka som jag vore en grillad kyckling, bit för bit, tills inget värt att ta ställning till är kvar. 

Färger i ångest röd, paranoid orange och galla gul smeker det inre tills jag darrar och där, då rör sig det jag aldrig accepterat som en del av mig. 

Det jaget som är min största fiende. Delen av mig som är oönskad. Jag skulle kunna älska hela mig. Absolut. Men just nu vill jag inte.