Satungen

Den nya brevbäraren hette Charlie. Hon var tydligen från stockholm och hade flyttat hit ner för någon kille hon dejtade någon månad tillbaka. Hon jobbade för Postnord och kom alltid vid niotiden när jag var ute och rastade Lars. Flera gånger hade hon och jag rört oss samma sträcka i ungefär samma tempo. Hon körde sin lilla elbil och kom i kapp mig gång på gång. Till slut hade vi börjat prata med varandra. Jag hade berättat att jag bodde i huset i korsningen och hon berättade att hon alltid varit avundsjuk på områden som dessa. De påminde henne om huset hennes familj hade flyttat ifrån när de lämnade dalarna för storstadens fläkt och flärd. Hon hade tydligen vuxit upp i en Astrid idyll, med en unge i varje hörn och hål i staket och kattungar och det ena med det tredje. Jag berättade att jag har bott i huset i ungefär nio månader. Att det är ett rivningskontrakt och att jag förstår vad hon menar. “Till och med jag är avundsjuk på dessa människor och jag bor här” sa jag härom veckan. 

“Bor du själv i det där stora huset?” 

“Jaa, men det känns inte så stort. Övervåningen är lite risky att vara på, man kan vara där uppe, men det är liksom lite ostabilt, inte helt… vad ska man säga.. ja ner kommer man ju alltid, eller hur” Det skrattade hon åt.

Charlie berättade att hon själv bor i ett kollektiv på andra sidan stan. I en lägenhet med fyra andra. 

“Men varför bor du själv? Jag vet massor av kollektiv som söker nya roomies! Det finns till och med en sida på facebook om du inte visste det? Det är verkligen väldigt enkelt att hitta bra ställen där!” Instruerade hon samtidigt som hon lät det ena bunten brev och tidningar dimpa ner efter den andra i brevlådorna

“Njaa.. jag vet inte. Förresten, tar det inte väldigt mycket längre tid för dig att prata med mig?”

“Ähh, jag tar ikapp minuterna sen. Men kan jag få komma in och se hur du har det någon dag?”

Jag log till svar, kunde inte undvika att vara kall.

Jag hade kommit att längta efter våra samtal. Sättet som vi förde oss med varandra. Trots att vi egentligen inte visste någonting om varandra så var det nästan som att vi var gamla vänner och inte behövde röra oss nära något annat än ytligheter. Vissa människor får syn på en i djupet, andra hör nyanserna i lättheten. Charlie var lite både och. Hon hade som ingen uppfattning om djup eller yta, hon bara var vilket gav den största trösten till mitt bekräftelsebehov jag upplevt. Men ibland var det som att hon i sin blindhet inte heller hade en vanlig människas uppfattning om vad som är off limits. Jag skulle inte säga att jag tyckte om henne. Det var tydligt att hon var en utav alla de tjejer som syns och hörs i grupper för att hon är högljudd och då menar jag på ett falsett liknande sätt. Hennes skratt skar genom alla andra ljud och hennes resterande uttryck var nära besläktade med falsettskrik. Samtalsämnena hon var van vid att använda sig av var tråkiga och onyanserade vilket gjorde mig irriterad och jag var tvungen att kväva suckar så fort hon pratade om sig själv och sitt privatliv. Charlie verkade ha hög emotionell och relationell intelligens, för hon rättade sig snabbt efter vad jag var intresserad av att prata om. Men hon var en utav alla människor som är intelligent på ett omedvetet plan, vilket istället skapar maktlöshet. Hon formade sig efter mig, men jag tror inte att hon på tusen år skulle kunna ge ord till varför hon slutade prata om sig själv.

När hon inte pratade om sitt egna liv så var det som att våra samtal bjöd in till en ny värld. Hennes fantasi var ohämmad på ett sätt man sällan ser utanför barndomen. Då våra möten inte sträckte sig längre än gatan räckte så var vårat underland som oftast begränsade till både tid och den icke relation vi hade vilket bjöd upp till en mycket ohämmad dans. Jag var helt förälskad i sättet som jag hade samtal med Charlie. Hur lätt det var, hur vi svävade från det ena ämnet till det andra, la oss i tystnad och skildes åt. Hon hade blivit en rutin jag längtade efter. Men när hon frågade saker som “Kan jag inte få se hur du bor” var det som att hon tappade den fina fernissa som skapade vår verklighet vilken också bröts i bitar och jag kunde inte riktigt förstå hur hon inte kände hur det hände. Hur underlandet försvann och ersattes av den gamla kalla världen. Kunde hon inte förstå att det magiska med oss var i mellanrummet, den underförstådda lättheten, inte närheten, och de gånger dessa frågor pockade på svar blev jag så besviken. Jag blev så ledsen att hon inte bara förstod, att jag var tvungen att bemöta hennes enfald vilket jag sällan orkade. Jag blev därför tyst och fick bara fram ett pressat litet leende. Men vanligtvis, allra mest så var det som att vi var tvillingar som separerats under födseln och nu återfunnit varandra. Jag har till och med jämfört bilder på oss bara för att se om det skulle kunna vara så, men till att börja med så är hon två år äldre än mig och för det andra så har vi inte alls särskilt liknande drag.

Det är tisdag idag och jag stod med Lars och väntade imorse vid korsningen där hon brukar komma. Hon var senare än vanligt och när jag såg den lilla blåa elbilen märkte jag att hon ofta stannade och jag förstod senare att hon skrev på sin mobil. När hon väl kom fram till korsningen så sa hon ett flyktigt “Hej” med ett leende på läpparna när hon körde in på gatan utan att vänta in mig. Jag kände mig lite förvirrad, det var inget irriterat eller avvisande i hennes bemötande. Jag hann snabbt ikapp henne när hon stannade för att skriva. 

“Hur har det gått idag? Märkte att du inte kom när du brukar”

“Nää, jag…(skriver)... ehhh…. (tittar upp) Nä du vet hur det är ibland, lite mycket att ha ordning på”

“Ahh!”

….

Jag kunde känna det, den fina takt som kompat vår fernissa var som bortblåst. Jag var tvungen att vänta in henne när hon skrev och hon körde förbi när hon var färdig. Jag försökte komma på något att säga som skulle flyta lika bra som tidigare. Jag sa något om hur den röda färgen på hus nummer 24 var giftig, om hon visste att gräs egentligen är en ört, och något mer i den stilen. Hon besvarade inte med kyla, bara kort. Jag kände mig vilsen, det var inget fundamentalt som förändrats, samtidigt så var inget sig likt. Jag pendlade mellan att gå på samma sida av gatan och andra sidan, inget kändes rätt. Plötsligt så ringde det på henne och när hon svarade så var det med en entusiasm jag skulle ha svårt att någonsin återskapa. Jag kände hur ett annat underland formades runt henne och mitt framför mig men väldigt tydligt utanför mig. Samtalet var kort och handlade om något så vanligt som onsdag, att bekräfta en lunch tror jag bestämt. Innan hon hade lagt på så hade hon kört vidare. Till slut när jag kom ikapp henne i slutet av gatan så tittade hon upp från mobilen och på Lars

“Sån himla fin hund” sen åkte blicken rätt ner igen och strax därefter så log hon som hastigast mot mig samtidigt som hon svängde in på nästa gata. Det slog mig att Charlie kanske inte tänkte på mig när hon inte var här. Jag kanske bara fanns när hon såg mig. Medan den där i telefonen, hon som ständigt låg i falsett och vars samtalsämnen var en långsam död eller ren tortyr, levde i Charlie alltid. Det var som en gaffel mot porslin i min kropp.